Snart är det dags

Snart är det dags.

Som jag har längtat, det känns fortfarande overkligt. Jag längtar mer än jag någonsin har längtat efter något i hela mitt liv.

Nu sitter jag mest och tänker på förlossningen, kommer jag kunna vara det stödet min fru behöver. Idag känner jag mig rädd, rädd över att jag kommer vara orolig och inte kunna fokusera bara på henne.

Jag trodde att skriva dessa inlägg skulle göra det enklare, kunna hantera tankarna på ett annat sätt. Men jag inser att det istället får mig att tänka på hur orolig och rädd jag är, över allt möjligt.

Det känns löjligt, att jag bara försöker förbereda mig för de sämre scenarierna. Det känns synd att jag inte bara kan fokusera på det positiva.

Snart är det dags, men det känns fortfarande som att det är så mycket kvar. Som jag längtar.