Jag ska bli pappa

Jag ska bli pappa. Bara att skriva det känns konstigt, annorlunda, overkligt. Säga det känns till och med värre.

Vi är 33 veckor in och det känns lika overkligt som första dagen. Alla känslor som jag aldrig har tänkt på hör ihop med en graviditet, glädje, oro, längtan, allt slår på samma gång.

Jag försöker tänka att det är så många som är det, en pappa, men jag har aldrig tänkt att det ska vara jag, aldrig reflekterat kring vad det innebär och hur det plötsligt känns som att jag har världens förväntningar på mina axlar.

Men innan jag blir pappa så ska han födas. Ja, det är en han, att veta det är en konstig känsla i sig, där ligger en liten pojke som är min. Han ska födas, vilket är en upplevelse i sig, ytterligare ett tillfälle att känna massa saker för och inför. Hur hanterar man alla dessa känslor och osäkerheter?

Hur klarade alla andra dessa känslor? Hur intalar man sig själv att allt kommer bli bra, både under graviditeten men även efter. Hur får man kontroll? Det är så många känslor på samma gång och en förvirring i hur detta ska hanteras, mitt sätt har varit att inte göra det, att inte tänka på min oro.

Det finns så många föräldrar, så många pappor, den tanken lugnar mig. Det är så många pappor som varit med på en förlossning, det är så många som blivit pappor, som är pappor. Jag är inte unik i denna upplevelse, men för mig är den unik.

Min första gång.